mini dm imorgon med bästa minisarna, NU KÖR VI!!

Jag är egentligen ganska tom på ord samtidigt som mitt huvud sprängs av alla tankar som vill ut. Samma fråga som många gånger förut, vill jag det här? Och som alla andra gånger så är det första tanken nej men sen kommer den där lilla flickan tillbaks, hon som älskar & brinner för det, hon som inte skulle kunna tänka sig ett liv utan gymnastik. Det är svårt, jag vill skrika, sparka och slå, springa långt ifrån verkligheten tills mina ben inte orkar bära mig längre. Jag är arg för att jag inte klarar det som för ett halvår sen var en självklarhet, jag är ledsen för att jag inte kör, jag är besviken på mig själv och på något sätt mentalt ostabil. Jag håller på att bryta ihop, min kropp skakar av utmattning, jag gråter oftare än vad jag ler. Det är konstigt men jag är arg för att jag inte vet om jag vill. Men hur ska man veta det? Hur ska man veta om man vill? Är det en inställning eller något som känns i magen?
Min kropp orkar inte, den har sagt ifrån för länge sen, men jag har pressat den och nu är det på gränsen till att jag när som helst faller ihop och inte orkar resa mig igen. Faller ner i ett mörker, jag vet inte om det är ett mörker egentligen, det kan också vara att falla ner i lättnad och ljus, falla ner mot ett bättre jag. Antingen landar jag mjukt eller hårt. Jag vet inte om jag skulle kunna klara av att landa hårt, jag vet inte om min kropp skulle orka det.
Beslut är svårt, det har jag alltid tyckt. Speciellt det här, jag är livrädd för att sluta och falla hårt men jag strävar efter en mjuk landning av lättnad. Jag är livrädd för att säga tre små ord, jag vill sluta. Jag är rädd för att berätta det för mina tränare & lagkompisar. Fast å andra sidan så vet jag inte riktigt om jag kommer att behöva säga det. Jag vet inte helt enkelt. Jag hatar att jag älskar det så jävla mycket.

för länge sen lärde jag mig att det är okej att falla, bara man tar sig upp igen men det är inte förens idag som jag har insätt det på riktigt. Det är okej att falla, skrika, gråta och misslyckas, bara du är stark nog att lyfta upp dig själv igen. Att vara stark är inte att aldrig falla, det är att falla gång på gång, men ändå alltid ta sig upp igen. Det har jag insätt idag.

Men jag vet inte om jag orkar, om jag orkar vara sådär stark som man måste vara för att lyfta mig själv, jag väger för tungt, har för mycket i mig som vill ut. För mycket känslor och tankar. Det blir liksom stopp i uttaget, allt vill ut på samma gång. Ni vet som när man försöker pressa en sak genom ett för litet hål, man trycker men det går inte, man samlar på sig mer och tillslut brister det. Så känns det inuti mig.

Jag har alltid velat vara den starka tjejen, hon som inte tar skit från någon, hon som sträcker på sig och ler varje dag. Men det går inte, jag tror inte på mig själv. Jag har inte viljan eller styrkan. Jag kan inte se det positiva genom det negativa. Det går inte, min hjärna fattar inte att man ska tänka på den gången man lyckades istället för dom sjuhundra gångerna man misslyckades innan. Jag kan bara inte göra så, mitt huvud förstår inte hur, eller varför.

Jag vet inte om jag orkar misslyckas så många gånger som jag måste göra för att lyckas. Jag vet inte ens om jag vill. Eller någonstans långt inne i mig finns det en liten tjej som vill, annars skulle jag inte göra det 4 gånger i veckan, men samtidigt finns det något annat som säger till mig att jag inte är tillräckligt stark. Jag vill komma tillbaka till den form jag var i innan den 27 Augusti 2011, thats right, även den här texten är om gymnastik.
Det känns så fel att lägga av, jag har ju gjort det hur länge som helst och det har ju en gång varit det bästa jag vet. Men det är inte det längre, det är inte roligt att gå ner och träna. När det inte ens går att köra trampett, som alltid har varit min grej, jag har alltid älskar det och jag har varit duktig på det, när inte ens det går, vad gör man då?
Det enda som håller mig mig kvar nu är fristående och känslan av att jag kanske vill. Det kanske blir bättre sen.
Men det är så jävla jobbigt just nu. Att inte får känna känslan av att lyckas med något riktigt jävla svårt. Det suger.
Jag vill inte att ni ska tro att jag bara leker runt lite och kör lite som jag vill, för jag försöker, men det är skitjobbigt. Jag är livrädd och osäker på om jag vill. ”Har du inte viljan till att köra så kommer det inte att gå” fick jag höra idag, och det stämmer så bra. Men det blir svårt när min största tveksamhet ligger i om jag vill eller inte. Hur ska man veta det, om man är berädd att satsa allt, kämpa sig igenom en av de tuffaste perioderna man kan ha som gymnast eller om man ska ta den enkla vägen och lägga av.
Jag har den tanken i huvudet varje träning. Ofta får jag svaret nej, jag vill inte. Men då gör sig den där lilla tjejen påmind igen, hon som verkligen brinner för det här, har hela sin barndom i det här och som rent utav älskar det.

Jag vet inte. Helt enkelt så vet jag inte om viljan finns där, om jag fortfarande brinner för det här som jag en gång gjorde.

bollen <3

hej alla fina.
Längsen nu, ledsen för det. Skola har tagit över mitt liv, det jag hinner med på ett dygn är ungefär att vakna, skolan, plugga, träna och gå och lägga mig igen, sånt är livet, blir nog bättre snart. Jag menar det är ju bara 5 månader kvar till sommarlov och 173 dagar kvar till sportscamp, längtar ihjäl mig!
Det är lugnt i skolan den här veckan eftersom att killarna är på prao, så våran klass består just nu av 11 tjejer, girlpower!! Nästa vecka blir det prao för våran del, först ska jag åka till björnrike en vecka med fina jessica sen en vecka i Mora på pappas jobb och förmodligen lite häng i globen.
Nu ska jag kika på ett avsnitt av Stylisterna, sen vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på.
puss